Sista träningssöndagen i ridhuset. Utanför sken solen och Nisse Sheltie assisterade matte Elin i utplacering av hopphinder. Matten hade just samlat famnen full av hinderstöd och pinnar och sheltiekoppel. Nisse stod och sneglade på Maxi Chinese Crested., sneglade och kråmade sig litet – så som shelties plägar göra allt som oftast. Maxi stod invid hussens ben och väntade på dennes uttolkande av banskissen. Sansat väntade han, iförd den för nakna hundar nödvändiga vintermunderingingen i diskret grått. Plötsligt kastade sig Maxi framåt. Han slet kopplet ur hussens händer och rusade mot Nisse. Upprörda skall från båda hundarna …men föredömlig avsaknad av upprörda röster från tvåbeningarna! Matten Elin virades in, varv efter varv i nissekoppel, hussen Christopher snodde runt i samma varv efter varv, fåfängt jagande Maxi. Han lyckades till sist få fast rymlingen. Maxi och hussen satte sig något avsides för att diskutera umgängesformer samt ville hussen framföra vissa klarlägganden vad gäller gränssättning.
En stund senare muttrade Maxi. Basta Borderterrier lyssnade förstrött.
- Han såg så oförskämt tyken ut. Svansen rakt upp och så stirrade han fräckt – trodde väl han var säker när kopplen var på. Men jag knep honom… nästan. Inse att jag är faktiskt äldst!
– Fast jag vet varför ni blir så löjligt upphetsade, sade Basta. Min storasyster var här för en stund sedan. Och hon löper – jättemycket! Det skall vara hanar till att bete sig så fånigt!
Banbyggandet fortgick. Maxi och Nisse sneglade i smyg på varandra och utbytte lågmälda guttrala läten.. Strax därefter kom Selma Sheltie in i ridhuset, skuttande runt sin matte, full av agilityenergi. Litet för nära Basta kom hon. Explosionsartat bröt båda samtidigt ut i gälla skall. De höjde överläpparna och kastade sig i kopplen som för att slita strupen av varandra.
Något senare hördes Basta muttra till Maxi ”…äldre än hon, borde veta sin plats…!”
När flocken nästa gång samlades var det dags för ett nytt påfund från människofalangen, nämligen ”Månadens promenad”. Denna månad skulle Bizzi och Basta visa de övriga en av sina vardagspromenader. Fast när det väl kom till kritan valde Bizzi bort promenerandet. Orken räckte inte riktigt. Detsamma tvingades Jessie Sheltie göra. Under veckan hade det konstaterats risk för att även hon fortsättningsvis blir agilitypensionär.
- Det gör faktiskt ont i benet, jag kan inte förneka det längre…sade hon med låg stämma. Huvudet hängde, svansen slokade, hon suckade.
-Du är väldigt välkommen att göra mig sällskap, sade Bizzi medan hon förnöjt svängde svansen av och an. Äntligen får jag någon likasinnad att diskutera tillvarons villkor med.
Jessie höjde huvudet och fällde fram öronen. Även hon lät svansen vaja långsamt fram och åter. Bizzi fortsatte.
- Det kan vara rätt påfrestande att hävda sin särart som pensionär i detta sällskap, det kommer du snart att inse. Alla dessa insnöade agilityhundar.
Jessie lade huvudet aningen på sned.
- Men är det inte tråkigt? Att inte få vara med och springa och tävla och skälla med alla de andra…?
Bizzi sträckte lätt på sig, gäspade litet och lade sig till rätta på fällen.
- Du inser snart att livet består av så mycket mer än att skutta över, under och ovanpå hinder! Leta kyckling, till exempel… det är jag fena på numera. Men visst, roliga saker kan man inte få för mycket av. Kanske nu när vi är två…
- Vi får börja ställa krav på matthussarna!, sade Jessie med eftertryck. ”Mer aktivitet för oss pensionärer!”
- Vi gör en kupp, instämde Bizzi med entusiasm. Vi startar helt enkelt en underavdelning till deras agilityförening! ”MAT” – skulle den kunna heta, fortsatte hon och slickade sig om munnen. …”Mogna Agilityhundars Trivselkommitte”.
- Spåra wienerkorv är jag bra på, föll Jessie in.
- Och jag har hört talas om en ny tävlingsform som passar i pernsionärssammanhang, sade Bizzi. En fransk bulldogg jag mötte berättade. Tävlingen genomförs på en rektangulär grusplan med givna mått. Hussmattarna står bakom en ritad linje med vardera fyra köttbullar i handen. De kastar i tur och ordning sin första köttbulle och där den hamnar placerar vi pensionärer oss liggande med nosen mot matthussen. Det gäller sedan för dem att kasta köttbullarna en i taget och träffa så nära ”sin pensionärs” nos som möjligt. Den som får bästa tiden på sina kast har vunnit. Om jag förstod saken rätt kallas tävlingsgrenen ”Köttboule”! Vad tror du, kan det vara något för oss…?
Som inledning på Månadens promenad gav sig hund- och hussmatteflocken iväg i samlad tropp utmed Gärdesvägen. Många huvuden snodde runt i bilar och på andra trottoaren. Hundflocken skuttade oberörda på. Ganska snart byttes asfalten mot jord och trädrötter. Lössläppta jagade Basta, Molly Västgötaspets, Selma, Jackie och Jollie Russell samt Maxi fram genom buskage, utmed en liten tjärn, vidare över en bäck och in i skogen. Bastas matte hade valt en mindre kuperad promenad på grund av färskt förkylningsangrepp. Vägen gick över ett kalhygge – inte vad gruppen önskat sig men inget att göra åt. Sedan stormen Per fullbordade Gudruns framfart hade man ändå inte kunnat ta sig fram de vanliga stigarna.. Kalhygge upp, backe ner, ”… om detta var en promenad på slät mark – hur skulle då en kuperad promenad se ut?”, undrade någon
- Inte konstigt att det var omöjligt att finna tillräckligt mycket vågrät mark för en agilityplan i tätorten!, kommenterade Jenny.
Följande vecka var det dags för första träningen på klubbens egen plan… eller rättare sagt den provisoriska planen i en hage strax intill. Tidigare hyresgäster i denna hage konstaterades, av lämningarna att döma, ha varit ett gäng kossor! Men vad gör väl det, när solen skiner och Lena kliver runt med Clean Run-banskissen i ena handen och en bunt pinnar i den andra! I rad efter henne kliver resten av gruppen bärande stiliga rödvita hinderstöd, att placeras på med pinne markerad plats. Ljuva känsla!
- Agility är en utomhussport!, fastslog Lena med övertygelse i rösten. Torgny, som just vilat klart efter sitt nyopererade knä, tycktes hålla med. Han sprang så fort att till och med Snabba Nelson tvingades gena förbi ett hinder för att hinna med hussen! Ni må bäva, alla Border Collies där ute på tävlingsbanorna!
Agneta hade boat in sig vid en av plaststolarna med jacka, ryggsäck, vattenskål, godisburk och pinne att binda hundkoppel i. Precis så som det skall se ut en kväll vid agilitybanan. Intill Agneta hade Lena, Jackie och Jollie sin plats, med liknande tillbehör. När det så blev Nisses tur att pröva hinderkombinationen kom han igång bra. Hopp, hopp, tunnel och så hopp och högersväng mot slalom. Nisse sprang mycket riktigt hopp och tunnel och hopp – men sedan blev det rakt fram istället …mot Jollie och de övriga damerna. Lena stampade och morrade i basen: ”Gå till matte!!”, samtidigt som hon försökte hålla ordning på russlarna. Nisse bromsade och vände om. Med kroppen i riktning mot slalom vände han ett ögonblick huvudet bakåt mot Lena och blängde. Med mycket låg röst fräste han: ” Käääring! Vad har du med mig att göra!?!” Varefter han svepte igenom slalom utan problem.
Även Jollie, flockens minsting i alla bemärkelser, klarade slalom galant. Små korta russell-ben kämpade för att hålla farten. Fram mot ett hinder, tag sats och – studs! – där var hon över! Fortsätt mot slalom…. första porten och till den andra, god rytm, jämna skutt. Vid tredje porten for ett ben iväg för sig och sedan ett till… fyra ben sprang liksom om varandra. Så hittade hon rytmen igen, skuttade samlat genom fjärde porten… men så for benen återigen iväg, vart och ett för sig. I andanom syntes hon sticka fram tungspetsen i ena mungipan i sin intensiva koncentration. Men – ut kom hon från rätt håll och klarade så galant slalomutmaningen!
En nöjd skara två- och fyrbeningar gick nedvarvningspromenad efter träningen. Förtröstansfullt småprat. Snart blir det promenad efter en härlig tävlingsdag också…säsongen är på gång!
