Del 3: ”…att bilda en klubb…”

En lördag i december var det dags för tomteverkstad på Christophers jobb. Hela verkstaden för oss själva. Torgny och Christopher vid skräckinjagande maskiner av olika slag. Långa, fyrkantiga slanor av prima virke. En bamsebunt rundstavar. Det mättes, sågades, hummades och skruvades med oerhörd glöd. Riktig massproduktion. Värsta momentet: en av dem höll fast och pressade ihop två träbitar mot SIN MAGE. Den andre precisionsmätte och satte en lång skruv mot konstruktionen. Så tog han i för kung och fosterland och med ett ettrigt skrikljud borrade han skruven genom båda bitarna. Men inte genom magen! Att protestera mot handhållandet av farligt verktyg var verkningslöst. Alltså avlägsnade sig den kvinnliga delen av arbetslaget prompt!

Continue reading

Del 2: ”…att komma igång …”

Ett av alla möten hölls hemma hos Jessie och Selma Sheltie – ja, Selma fick inte vara med eftersom hussen behövde litet sällskap. Hussar kan ha en tendens att sväva ut om de lämnas utan hundtillsyn nämligen, det är gruppens allmänna mening. Maxi Chinese Crested … eller som de övriga i hemlighet kallar honom, ”Maxi Nakenhund” …valde en smart lösning på problemet. Han föreslog helt enkelt sin husse till sekreterare i klubben.
- Så vet jag var jag har honom – framför datorn!, sade Maxi när saken fördes på tal.

Del 1: ”…att bilda en klubb…”

- Nu får det vara nog!
Jackie Russel sänkte huvudet en aning. Hon puffade lågmält fram orden, med framdragna mungipor och rynkad nos. Svansknorren var mindre knorrad än vanligt. Hon reste sina 27 centimeter vid manken till imponerande höjd. Jackie Russel var irriterad. Det var också vännerna runt omkring. De ställde upp som en hund bakom Jackie! I flera år hade de vid samma tid, varje vecka, guidat sina mattar och hussar i träning på agilityhindren - men plötsligen hjälpte varken Jackies murrande eller det allra skarpaste vallningsskallet från Molly Västgötaspets. Då bestämde de sig. Enade drog hela gänget iväg och fick mattarna och hussarna att följa efter.
Så kom det sig att det omvälvande beslutet fattades en torsdagsafton förliden augusti. Träningsgruppen gick en gemensam promenad. Man diskuterade! Sju entusiastiska agilitymänniskor med tillhörande tolv hundar såg varandra stint i ögonen medan frågan formulerades: ”Skall vi rent av bilda en egen förening…?” Den mest optimistiska promeneraren uttryckte en tanke.